Ni har säkert inte missat den smått briljanta tv-serien Louie, skapad av den amerikanske komikern Louie CK. I serien följer vi Louie i karriären, men även i det privata. Vi får uppleva en karaktär som är träffsäker, stabil och rakryggad i sin yrkesroll som komiker, men desto mer osäker när han klivit av scenen. Allt är väldigt “down to earth” och känns genuint, folkligt och personligt. Som sagt, svårdefinierat men utan tvekan genialt.
Jag såg precis klart den 11:e episoden av säsong 2, och detta var det bästa jag sett på länge. I det här avsnittet följer vi Louie under ett besök i Afghanistan dit han bokats för att underhålla de amerikanska trupperna. Det blir en händelserik resa och under hela avsnittet får vi dessutom ta del av en strålande prestation av en unik gästskådespelare, nämligen en liten gul och fjunig ankunge. Denna ankunge är också högst delaktig i avsnittets fenomenala slutskede där vi förutom enkel och säker komik, även anar underliggande lager av allvar och sensmoral.
Mina tankar efter avsnittet var kort och gott att människor och kulturer självklart skiljer sig mycket åt, men att nyckeln finns i det vi har gemensamt. Precis som att idrott och musik kan föra folk samman kan även humor och komik få folk att skratta ihop, och för en stund fokusera på någonting annat än meningsskiljaktigheter och misstänksamhet.
