“Jon Widegren, 32, har rest genom USA på jakt efter den perfekta hamburgaren. Nu öppnar han restaurangen Flippin’ Burgers på Kungsholmen.”

Klicka här för att läsa hela artikeln (pdf). Den är skriven som en del av min utbildning på Poppius Journalistskola.

Jag tror att de flesta har kapacitet nog att tänka vilt, brett och nytt. Det gör vi hela tiden utan att egentligen reflektera över det. Problemet är dessa idéer ofta avstannar tidigt i tankeprocessen. De avfärdas i embryostadiet och byts ut mot nya, säkrare och ofta bekvämare varianter. Orsaken är en mental barriär som är svårforcerad och kraftfull.

Denna barriär består av fördefinierade ramar, standarder och tankar gällande hur saker SKA vara, se ut och fungera. Vi har en olycklig tendens att per automatik avvisa tankar som rör sig utanför dessa ramverk. I grunden handlar det nog om en sorts riskbedömning som vilar på grunden att det är tryggare med ett säkert kort än något oprövat. Förutom att vara tryggare är det även enklare och kräver mindre mod. Så, för att lyckas tänka utanför lådan kanske vi måste motstå frestelsen av att ta den enkla vägen, och istället vara modiga, fyllda av energi och riskbenägna.

Ovan nämnda egenskaper är ingenting trivialt som trollas fram genom att knäppa med fingrarna, utan mäktiga verktyg som kan förändra och revolutionera. En möjlig slutsats i denna analys är att det krävs passion och glöd för att frambringa modet, energin och det där lilla extra som gör att man vågar ta steget ut i det okända. Följaktligen är det svårt att tänka utanför lådan på kommando, utan det krävs en grund av inspiration och engagemang. Det viktiga borde alltså vara att först hitta det man genuint gillar och tror på, för att sedan sätta hjärnan i arbete och förhoppningsvis finna tryggheten som gör att man kan vågar sig ut i okänd terräng.

Dela gärna med er av tankar och reflektioner på ovanstående. Kloka ord eller skitsnack? Osammanhängande eller logiskt? Bra eller dåligt?

Jag tycker om att gå i skogen. Träden är mina vänner. Det bästa träd jag vet är ek. De är sällsynta men alltid störst. Ekarna är vackra, majestätiska och bastanta och de kan stå emot hård vind. De är erfarna och vet en massa saker för de har stått och sett på så länge.

En dag upptäcker jag en ek i skogen som ligger alldeles bredvid vårt radhusområde. Det är en liten ek och inte alls som de stora jag sett på bild i böcker. Det här är en ek som är mer som jag. Den är på väg. Den är ung. Den passar egentligen inte alls in för det står inga andra ekar där i skogen. Jag vet inte hur den hamnat där och det vet den säkert inte själv heller. Därför tar jag hand om den. Jag brukar sitta på stenen bredvid. Vi pratar inte med varandra eller så, men jag trivs där för jag tycker den är så fin. När ekens löv susar i vinden är det som att jag får nytt syre. Jag känner kraft från eken i skogen. Jag tänker att vi kan vara vänner så länge jag lever och när jag en dag försvinner kommer eken att stå kvar där i skogen och bära med sig min historia i sina stora grenar och rötter.

1. Ge möjlighet att sänka utpriserna till kund
2. Möjliggöra nyanställingar
3. Ge restauranger med väldigt små marginaler möjligheten att finnas kvar
4. Öka chansen till en hållbar kalkyl för personer som vill ge sig in i branschen

Jag såg precis klart den 11:e episoden av säsong 2, och detta var det bästa jag sett på länge. I det här avsnittet följer vi Louie under ett besök i Afghanistan dit han bokats för att underhålla de amerikanska trupperna. Det blir en händelserik resa och under hela avsnittet får vi dessutom ta del av en strålande prestation av en unik gästskådespelare, nämligen en liten gul och fjunig ankunge. Denna ankunge är också högst delaktig i avsnittets fenomenala slutskede där vi förutom enkel och säker komik, även anar underliggande lager av allvar och sensmoral.

Mina tankar efter avsnittet var kort och gott att människor och kulturer självklart skiljer sig mycket åt, men att nyckeln finns i det vi har gemensamt. Precis som att idrott och musik kan föra folk samman kan även humor och komik få folk att skratta ihop, och för en stund fokusera på någonting annat än meningsskiljaktigheter och misstänksamhet.

“This has nothing to do with a popular uprising. The Libyan people love Gaddafi, as I was able to see when I went to Libya”, Berlusconi said on Friday during a party meeting in Rome. He said he suspects there was a plot against Gaddafi. ”Powerful people decided to give life to a new era by trying to oust Gaddafi,” Berlusconi said, according to Italian news agency ANSA. In July Berlusconi already said he was against NATO intervention in Libya but ”had to go along with it”, therewith exposing the fragility of the alliance trying to murder Gaddafi. He added: ”What choice did I have considering America’s pressure, President Georgio Napolitano’s stance, and the Parliament’s decision?”

Den som lever får se. Saker och ting har en tendens att klarna när man kan ta en titt i backspegeln.

Kiva arbetar som ett nav mellan långivare, låntagare och de lokala finansiella institut (Kiva Field Partners) som de facto hanterar låneprocessen på plats i det aktuella landet. Det som gör Kiva unika är att de är väldigt duktiga på att via sin hemsida skapa en koppling mellan långivare och låntagare. Samtliga låntagare presenteras med bild och historik, tillsammans med information om det aktuella landet, samt den lokala partner som hanterar lånet på plats. Jag vill i detta läge lyfta fram att all information enligt min uppfattning hanteras profesionellt, och att det inte handlar om att hänga ut någon på ett ovärdigt sätt. Det handlar kort och gott om att förse eventuella långivare med en bakgrundsinformation.

Jag har nu lånat ut 25$ till Saheb i Irak, och min förhoppning är att mina slantar ska hjälpa honom att renovera sitt café. Jag hoppas kunna följa utveckligen och slutligen få tillbaka mina slantar. Min plan är att investera i ytterligare några projekt, och om allt flyter på bra se till att de investerade pengarna stannar inom Kiva. I will keep you posted.