Jag gillar att bli överaskad, och det blev jag efter att ha läst Kjell Erikssons självbiografiska bok “Kjell”  som handlar om uppväxten i ett radhusområde i Täby under 80-talet. Det är en berättelse om glädjeämnen och ett barns betraktelser, men även om svåra stunder och mobbning. Jag fastnade speciellt för en text som jag tycker är poetiskt vacker.

Jag tycker om att gå i skogen. Träden är mina vänner. Det bästa träd jag vet är ek. De är sällsynta men alltid störst. Ekarna är vackra, majestätiska och bastanta och de kan stå emot hård vind. De är erfarna och vet en massa saker för de har stått och sett på så länge.

En dag upptäcker jag en ek i skogen som ligger alldeles bredvid vårt radhusområde. Det är en liten ek och inte alls som de stora jag sett på bild i böcker. Det här är en ek som är mer som jag. Den är på väg. Den är ung. Den passar egentligen inte alls in för det står inga andra ekar där i skogen. Jag vet inte hur den hamnat där och det vet den säkert inte själv heller. Därför tar jag hand om den. Jag brukar sitta på stenen bredvid. Vi pratar inte med varandra eller så, men jag trivs där för jag tycker den är så fin. När ekens löv susar i vinden är det som att jag får nytt syre. Jag känner kraft från eken i skogen. Jag tänker att vi kan vara vänner så länge jag lever och när jag en dag försvinner kommer eken att stå kvar där i skogen och bära med sig min historia i sina stora grenar och rötter.

Den 1 januari sänktes restaurangmomsen från 25 till 12 procent, och sedan dess har tidningarna varit fyllda med artiklar som konstaterar hur få restauranger som i kölvattnet av detta valt att sänka sina priser. Det är en gnällig och trött debatt som dessutom ger rubriker i stil med “Endast 3 av 30 restauranger har sänkt sina priser”. Jag välkomnar alltid en diskussion och kan egentligen inte uttala mig om denna specifika åtgärd, men jag vill med dessa ord lyfta fram det faktum att sänkningen måste ses som en något mer avancerad åtgärd. På rak arm kan jag se fyra väldigt konkreta, möjliga effekter. Momssänkningen kan:

1. Ge möjlighet att sänka utpriserna till kund
2. Möjliggöra nyanställingar
3. Ge restauranger med väldigt små marginaler möjligheten att finnas kvar
4. Öka chansen till en hållbar kalkyl för personer som vill ge sig in i branschen

Ni har säkert inte missat den smått briljanta tv-serien Louie, skapad av den amerikanske komikern Louie CK. I serien följer vi Louie i karriären, men även i det privata. Vi får uppleva en karaktär som är träffsäker, stabil och rakryggad i sin yrkesroll som komiker, men desto mer osäker när han klivit av scenen. Allt är väldigt “down to earth” och känns genuint, folkligt och personligt. Som sagt, svårdefinierat men utan tvekan genialt.

Jag såg precis klart den 11:e episoden av säsong 2, och detta var det bästa jag sett på länge. I det här avsnittet följer vi Louie under ett besök i Afghanistan dit han bokats för att underhålla de amerikanska trupperna. Det blir en händelserik resa och under hela avsnittet får vi dessutom ta del av en strålande prestation av en unik gästskådespelare, nämligen en liten gul och fjunig ankunge. Denna ankunge är också högst delaktig i avsnittets fenomenala slutskede där vi förutom enkel och säker komik, även anar underliggande lager av allvar och sensmoral.

Mina tankar efter avsnittet var kort och gott att människor och kulturer självklart skiljer sig mycket åt, men att nyckeln finns i det vi har gemensamt. Precis som att idrott och musik kan föra folk samman kan även humor och komik få folk att skratta ihop, och för en stund fokusera på någonting annat än meningsskiljaktigheter och misstänksamhet.

I det senaste avsnittet av min och Sebastian Guddings podcast Doris! så snackar jag lite om upploppen i London som ägde rum i början av augusti. Det började med att jag såg ett reportage i Uppdrag Granskning på SVT och blev riktigt upprörd och förbannad på de ungdomar som förstörde, plundrade och betedde sig allmänt risigt. Av någon anledning begav jag mig till Youtube och sökte efter klipp från upploppen. Efter ett tag hittade jag två klipp med en väldigt arg man. Samtidigt som den arga mannen är rolig, intensiv och högljudd så gav han mig ett annat perspektiv på bråkstakarna. Som vanligt finns det två sidor av varje mynt…

Tycka vad man vill om Silvio Berlusconi, men han är en person som på gott och ont säger vad han tycker. Nyligen gjorde han ett mycket intressant uttalande om situationen i Libyen. Ett uttalande som ligger helt i linje med mina egna tankar gällande vad som egentligen sker, och varför. Jag är ingen galen konspirationsteoretiker, men är inte dummare än att jag förstår att det är många intressenter inblandade, och att dessa gör sitt yttersta för att styra situationen åt det håll som de finner bäst.

“This has nothing to do with a popular uprising. The Libyan people love Gaddafi, as I was able to see when I went to Libya”, Berlusconi said on Friday during a party meeting in Rome. He said he suspects there was a plot against Gaddafi. ”Powerful people decided to give life to a new era by trying to oust Gaddafi,” Berlusconi said, according to Italian news agency ANSA. In July Berlusconi already said he was against NATO intervention in Libya but ”had to go along with it”, therewith exposing the fragility of the alliance trying to murder Gaddafi. He added: ”What choice did I have considering America’s pressure, President Georgio Napolitano’s stance, and the Parliament’s decision?”

Den som lever får se. Saker och ting har en tendens att klarna när man kan ta en titt i backspegeln.

Som några kanske vet arbetar jag, utöver med mina egna projekt, även för Plan Sverige, en barnrättsorganisation vars arbete jag vet gör en enorm skillnad i världen. Ibland kan det dock vara intressant och nyttigt att utforska nya domäner, och den senaste tiden har jag blivit väldigt nyfiken på den amerikanska organisationen Kiva Microfunds. Kiva arbetar med Mikrolån, dvs finansiella lån som är ringa till storleken, men som trots det kan göra stor skillnad för entreprenörer och företagere i utvecklingsländer. I grund och botten handlar det om att förse folk med ett startkapital eller ett kapital för en investering, som sedan ska hjälpa låntagaren att kunna stå på egna fötter. Detta är ett modernt tankesätt, och ett som jag absolut delar.

Kiva arbetar som ett nav mellan långivare, låntagare och de lokala finansiella institut (Kiva Field Partners) som de facto hanterar låneprocessen på plats i det aktuella landet. Det som gör Kiva unika är att de är väldigt duktiga på att via sin hemsida skapa en koppling mellan långivare och låntagare. Samtliga låntagare presenteras med bild och historik, tillsammans med information om det aktuella landet, samt den lokala partner som hanterar lånet på plats. Jag vill i detta läge lyfta fram att all information enligt min uppfattning hanteras profesionellt, och att det inte handlar om att hänga ut någon på ett ovärdigt sätt. Det handlar kort och gott om att förse eventuella långivare med en bakgrundsinformation.

Jag har nu lånat ut 25$ till Saheb i Irak, och min förhoppning är att mina slantar ska hjälpa honom att renovera sitt café. Jag hoppas kunna följa utveckligen och slutligen få tillbaka mina slantar. Min plan är att investera i ytterligare några projekt, och om allt flyter på bra se till att de investerade pengarna stannar inom Kiva. I will keep you posted.

Fr.o.m. NU kommer eventuellt bloggande ske på svenska. Jag valde även att vara drastisk och ta bort alla gamla inlägg, för min tanke är att detta ska bli en bredare och mer personlig blogg, utan egentlig inriktning. Tiden får utvisa hur det blir – simma lugnt så länge.